• emmipiippo7

Men inte bara jag, jag tror att många kvinnor kan hålla med om att röra sig i staden sent på kvällen känns otryggt. Att även jag känner mig rädd i mörkret är något jag insett de senaste veckorna. Vi lever i en värld där många saker känns normala tills någon ställer frågan: Ska det verkligen vara så här? Vissa saker är så normaliserade och har alltid varit en del av ens liv, då är det svårt att inse hur absurt det är.

Många kvinnor har på senaste tiden rapporterat om rädsla när de ska ta sig hem sent om kvällarna. Största delen av mitt liv har jag bott nära en av stans mest oroliga tågstationer. Så jo, jag känner igen detta med otaliga riktiga och fejkade samtal på vägen hem och handen i fickan med nycklarna hårt flätade mellan fingrarna. Att öka takten så man så snabbt som möjligt ska komma ut ur den mörka och undanskymda stationstunneln. Att välja rutter så att man ska få gå i tryggheten av stora vägar med belysning. Jag har även åkt taxi korta sträckor då någon betett sig obehagligt och då det uppstått slagsmål mellan stationen och hemmet. Det här är inte normalt eller okej. Vad var det då som fått mig att reflektera över detta? Fallet Sarah Everard. Sarah försvann under kvällen på onsdagen den 3 mars i London när hon var på väg hem. Hon gjorde allt så som vi kvinnor redan som små blivit lärda. På hemvägen talade Sarah i telefon, hon hade färggranna kläder på sig och hon gick inte en särskilt ödslig väg. Det hjälpte inte Sarah.

Massvis med berättelser och erfarenheter av kvinnor om rädslan att gå ute har delats på sociala medier den senaste tiden. Något av det bästa jag har stött på är inlägg om vad män kan göra för att kvinnor ska känna sig tryggare. Bland annat att inte gå för nära en kvinna som går ensam ute, speciellt när det är mörkt. Men vi behöver också mer belysning! Det ska inte finnas mörka tunnlar, parker eller hörn där man kan begå brott undanskymt. Mer specifikt så behöver vi feministisk stadsplanering. Vår stadsplaneringen är inte könsneutral. Den är exkluderandende. Sandercock och Forsyth (1992) konstaterar att exkludering av hälften av samhällets medborgare genomsyrar hela planeringsteorin, karaktäriseras av maskulinitet och är djupt rotad. Det handlar till exempel om stadens budgetering där bilvägar i årtionden har prioriteras. Det handlar om bristfälliga vatten- och sanitetslösningar. Kvinnor är sårbara då det inte finns tillräckligt med toaletter och sanitetsanläggningar.

Men nej, det handlar inte bara om kvinnor, utan det offentliga rummet ska ägas av alla. Feminismen främjar jämlikhet mellan alla grupper av människor och strävar till att avskaffa alla förtryckande strukturer. Feministisk stadsplanering gör att fler människor kan känna sig trygga. Stadsplanering för alla skapar också större möjligheter att ta sig fram med barnvagn och rullstol samt gör att förflyttning till fots sker tryggare. Rörelsefriheten främjas och det motverkar att olika områden segregeras då vi bygger en blandning av boendeformer. Jag vill att vi i Helsingfors sätter på genusglasögonen vid bostadsbyggande och stadsplanering. Ingen ska behöva känna sig rädd eller begränsade i sin egen stad. Helsingfors tillhör oss alla!