I dag har människor alltmer möjlighet att bestämma över sina egna arbetstider och leva i sina egna takter. Många lever inte längre samma nio till fem-liv som tidigare. Det finns flera butiker i Helsingfors som håller sina dörrar öppna dygnet runt. Man kan också träna dygnet runt på flera gym, men mer verksamhet än så som har sådana öppettider finns det egentligen inte.


Jag önskar att stadens simhallar ibland också kunde vara öppna på natten. Jag skulle vilja se filmer eller till och med ha riktiga teaterföreställningar på natten. Jag skulle vilja lära mig att titta på stjärnor i Observatorieparken. Ljusa sommarnätter skulle möjliggöra vad som helst. Sveaborgsfärjan kunde också ibland åka på nätterna och staden kunde ordna nattkryssningar. Det kunde även finnas nattevenemang på till exempel museer och bibliotek. Hur coolt skulle det inte vara om restaurangerna var öppna dygnet runt några gånger om året?


Sen är det ju förstås viktigt att det nattliga Helsingfors är tillgängligt för människor. Med andra ord bör du också smidigt, snabbt och billigt kunna ta dig från plats A till plats B på natten. Exempelvis metron kunde fungera på nätterna. Säkerhetsaspekten måste också beaktas. För närvarande väljer många rutter i Helsingfors baserat på om man uppfattar rutten som säker eller inte. Man överväger om man borde undvika tunnelbana, tågstation eller tunnel. Så ska det naturligtvis inte vara. Ingen ska vara rädd att röra sig i Helsingfors, oavsett tid på dygnet. Vi behöver satsningar på stadsplanering och exempelvis mer belysning runtom i stan.


Låt oss göra Helsingfors till en levande stad även på natten!




Coronapandemin har fört med sig inställda examensfester, årsfester, penkkisar, abikryssningar, födelsedagsfester och konserter. Enligt den nationella undersökningen FinSote, uförd av Institutet för hälsa och välfärd, har pandemin och dess begränsningar drabbat helsingforsborna mest.


När läget tillåter föreslår jag att vi helsingforsbor tar och firar ordentligt för att ta igen alla inställda fester. Helsingfors stad borde ordna och finansiera en festival för alla stadens invånare. Staden borde låta bygga scener i varje stadsdel där artister kunde uppträda från morgon till kväll. Det borde erbjudas ett brett urval av olika genrer, allt från rock till elektronisk musik. Det ska finnas något för alla. Musiken kunde vara det primära, men staden kunde även vara fylld med exempelvis interaktiva bildväggar, enorma spel, pop-up kaféer, mat- och milkshakestånd. Gatorna skulle fyllas av kultur, dansuppträdanden och levande konst. Kollektivtrafiken skulle ta oss kostnadsfritt från en plats till en annan.


Avskedsfestivalen till corona skulle vara en fin festivalupplevelse för stadsborna och ett enormt stöd för kultursektorn. ❤




  • Emmi Piippo

Ingen tvingade mig eller mina studiekompisar att söka till vårdbranschen. Det att kvinnor i större utsträckning än män söker sig till vårdbranschen stämmer. Det förklarar dock inte varför kvinnodominerade branscher har lägre löner än mansdominerade. Det förklarar inte varför Ilkka Ingenjör och Sara Sjukskötare, som båda har studerat fyra år på yrkeshögskola, har årslöner som skiljer sig från varandra med tiotusentals euro.


I Finland betalar man oftast samma lön för samma jobb, men det samma gäller inte för likvärdigt arbete. Löner kan skilja sig markant mellan yrken som kräver lika långa utbildningar och som har lika utmanande uppgifter. I Finland finns det en exceptionellt stor skillnad mellan kvinno- och mansdominerade branscher vad gäller lön. På arbetsmarknaden diskrimineras kvinnor och kvinnodominerade branscher fortfarande. Att försöka legitimera diskrimineringen genom att tala om egna val och om kallelseyrken är nonsens. Diskriminering är diskriminering och får inte maskeras som något annat, speciellt inte som individuella val.


Historien visar att kön alltid har varit en grund till lägre löner. Det beror huvudsakligen på att män traditionellt har fungerat som familjeförsörjare och utgående från det har man motiverat männens högre löner. De föråldrade antagandena om kvinnor som vårdare och män som försörjare har ett starkt fotfäste i kollektivavtalen och ännu har inte nödvändiga strukturella förändringar gjorts för att främja jämställdheten på arbetsmarknaden. När välfärdsstaten expanderade och nya arbetsplatser skapades inom vården, utbildningen och förskoleverksamheten blev dessa branscher kvinnodominerade och lönenivåerna värderades alltför lågt. Lönenivåerna grundar sig inte på hur krävande arbetena i fråga är, utan man tänkte att det inte behövs så mycket ersättning för dessa arbeten eftersom “de inte är så krävande och kvinnor ju ändå är naturliga vårdare”.


Samtidigt har vi skapat ett ekonomiskt system som bygger på ständig tillväxt. I detta system prioriteras inte kvinnodominerade branscher som inte genast genererar pengar och tillväxt. Det att social- och hälsovårdsbranschen producerar välfärd struntar man fullständigt i.


Att följa jämställdhetslagen borde inte vara frivilligt. Lönerna i kvinnodominerade branscher borde till varje pris stiga. För att fixa lönenivåerna krävs det långsiktiga planer. Ett utmärkt tillfälle för att utarbeta en ambitiös plan för jämställda löner vore i samband med den stundande social- och hälsovårdsreformen.


Det är inte överdrivet att beskriva vårdbranschen som en ond cirkel. För att undvika löneförhandlingar försöker man ofta lyfta fram hur man genom att förbättra arbetsförhållanden kunde göra branschen attraktivare. Vi kommer inte att komma ifrån att orsaken till arbetskraftsbristen är de dåliga lönerna. Bristen på arbetskraft förstärker arbetsbördan och den tunga arbetsbördan förstärker arbetskraftsbristen. Tärande arbete och dålig lön lockar inte unga att söka sig till branschen. Den onda cirkeln som är social- och hälsovårdsbranschen lever och mår bra, och vi kan bryta den endast genom strukturella förändringar och genom att utmana tanken om ständig ekonomisk lönsamhet.